Hollywood Indians spräcker
sina första trumhinnor 1983. Per
Dahlberg hade nu gjort vapenfri tjänst med barndomskompisen Åke
Källback och de tu som båda gillade den nya skramliga fuzzen/cowboypunken,
tyckte att det var en utmärkt idé att starta band. (De hade båda spelat i
punkgruppen Nihilisterna nått år tidigare. Per på trummor och Åke på gitarr.)
Man behövde en basist
och än en gång övertalades / lurades Per-Gunnar
att köpa och spela ett nytt instrument. Bra trummisar var det dock ont om,
men det fanns en ung snubbe på Sundstagymnasiet som både såg frän ut och hade
rykte om sig att vara överjävligt på batterikonstens alla regler. Dessutom
visade det sig att han var son till en av cheferna där Åke och Per gjort vapenfritjänst.
Anders
"Nylle" Nyquist, som trummisen hette var raskt med på noterna
och så var "Saint Vitus Martyr Stigmata Dance" bildat.
Namnet fick bandet
genom att slå ihop två låttitlar av den engelska gruppen Bauhaus, vars musik
för övrigt inte hade något med den nya karlstadsgruppens att göra. Nåväl,
sommaren 1983 spelade Saint Vitus Martyr Stigmata Dance för första gången.
Platsen var en rockgala i en klubb som hette Saluhallen i Karlstad. Per sjöng,
Åke spelade gitarr, PG basade, och Nylle slog på trumman. Efter giget kändes
hela världen redo att erövras.
Gruppen bestämde
sig för att skita i demo och direkt göra en egen singel på etiketten BOP records.
Per hade hört Ulf Dagebys nya platta "en dag på sjön" och den lät ju bra ljudmässigt.
Därför bokades tid i Commendante-studion i Göteborg. En modern 24-kanalare.
I slutet av september for bandet mot Göteborg. Man hade också bytt namn till
det mer passande och mer lättihågkomliga "Hollywood Indians".
I bilen, som var en Opel Record Olympia av 1960 års modell (inköpt för 1000
kr) fanns också Magdalena Väpnargård, dåvarande rockdrottning i Karlstad,
numera radiopratare i P3:s Musikjournalen. Maggie skulle köra, alltså inte
köra bil, utan köra bakgrundssång. Tre dagar, eller om det var två, senare
var två låtar inspelade: "Joey
Cliché" och "Seven
Days".
Man skickade genast
alstren till pressning. På den tiden fanns det gula kassetter i påse att köpa
på posten. De hette "Postens ljudbrev" och kostade 10 kronor ink. porto. Hollywood
Indians skickade ut ett tiotal till olika skivbolag men det blev inte napp
nånstans förrän Åke en dag ringde till CBS (Då världens största skivbolag,
numera SONY records). Anledningen till att han ringde var att de INTE hade
skickat ett refuseringsbrev. Mannen som svarade hette George Reispass och
var nytillträdd som A&R. Han var mycket intresserad av Hollywood Indians och
snart därpå skrevs kontrakt.
I april/maj 1984
släptes första singeln Joey Cliché. Raskt bar det iväg till Stockholm för
möte med Producenten Thomas Witt. Det beslutades att han skulle prodda två
singlar. Bandet gick in i 24-kanalaren Montezuma recordings på söder i Stockholm
och där spelades ett par låtar in som demo. Efter kort tid gjordes ytterligare
inspelningar och på Söder, men denna gång i en studio på Hornsgatan som heter
Stockholm Recordings.
Så släpptes singeln "Heart
Of A Stranger" (med fin äkt-amerikansk lyrik av jänkaren Bert
"Buddy" Deivert) med "The
Time Boys" som baksida. Omslaget gjordes av en enmansfirma i
Karlstad som hette ProArt. Snubben var mycket duktig på att måla marmor så
det ville bandet ha. Omslagsfoto tog på en balkong i ett hus på gågatan i
Karlstad. Amerikanska flaggan hängde i bakgrunden och ingen kunde fatta var
bilden var tagen, fast alla i Karlstad passerade den platsen var dag.
Tredje singeln (och även
albumet), spelades in i studio Rub-a-dub på Söder i Stockholm. "Viva
La Paz" hette första sidan. På baksidan fanns "Russian
Girls" och en cover av The Ramones "Blitzkrieg
Bop". Arbetsnamnet på LP-n var Save the World. En titel som till
viss del parodierade den våg av "räddahelavärldenochsamla alladinamusikerkompisaroch
görstortmegagig ochsläppplattaförettvälgörandeändamål", som just då rådde
i världen. Året var 1985 och "Do they know it's Christmas"-singeln hade kommit
vid juletid året innan.
Hollywood Indians hade
nu plockat in en grabb på orgel. Anders Önnerfelt hette han. Han var med på
inspelningarna samt ett par gig men slutade sedan. Nu kan det vara på sin
plats att berätta om de olika artistnamnen medlemmarna hade. Från början var
det ju ett skämt, men då ingen utomstående fattade detta verkade det som om
medlemmarna själva valde att glömma det och det hela blev på något fånigt
sätt allvar. Åke Källback ville först heta "Willy Lorentz" efter Hasse Ekmans
figur som radiosheik i den strålande färgfilm han spelade in tillsammans med
Sickan Carlsson 1956. Åke ändrade sig snart och tog istället namnet "Elwood",
efter en av bröderna Blues. På första singeln skrevs dock namnet lite lustigt
av en tjej på CBS. Madeleine Grönberg var visst hennes namn. Och Elwood fick
den mera mexikanskklingande formen "El Wood".
Per Dahlberg som
vid denna tid kallade sig Dahlberg-Darelli gavs namnet "DD" (Dee Dee). Det
var Källback som alltid hade tyckt om Ramones, som kom med det goda förslaget.
Nylle (Anders Nyquist) fick bli "Nyland Rats", ett namn han själv hatade och
döpte därför snabbt om sig till Benedetto". Det vete tusan hur han kom på
det. Per-Gunnar Svedenbring som kallades P-G men hellre ville heta "Bara Per",
gavs namnet Peegs Ranger. Märk alltså att detta är första gången hans eviga
smeknamn Peegs uppstår. Internt i gruppen kallades han dock alltid för Pilsner-Grisen
eller bara kort och gott Grisen.
När Anders Önnerfeldt
kom in på orgel gavs han namnet "Garfield", vilket han nog inte var så förtjust
i, men detta var också sista gången dessa artistnamn användes. På fjärde singel
"Detroit/Summertime"
1986, var de definitivt väck.
Tillbaka till albumet.
Inspelningstekniker var Tom Hofvander och producenten kallades Bumpaberra
(han hade spelat i Dag Vag) men hans riktiga namn var Brynn Settells. Båda
var fanatiska reggaedyrkare, studion var stor som en normal garderob, inspelningarna
blev skit. CBS valde att inte släppa nått album.
Efter att ha släppt tre singlar och bränt en massa stålar på ett album som
världen aldrig skulle få höra, än mindre bli räddad av, kände Indianerna (som
bandet kallades internt) att sagan med CBS snart säkert skulle nå sitt slut.
Men anfall är bästa försvar tänkte gruppen och lät meddela att man lämnade
multijätten. Kaxigt tyckte alla de som inte genomskådade draget.
I samma veva hade
Hollywood Indians ett storgig på Folkets Hus i Karlstad. För att genomföra
Åke Källbacks megalomaniska storhetsvansinniga drömmar om hur ett riktigt
rock n roll-gig skall se ut, bokstavligt talat brände man hela gaget på scenfyrverkerier.
Det var många sköna tusenlappar som gick upp i rök och blixt och dunder när
Hollywood Indians lekte Kiss.
På detta gig ville Per Dahlberg spela gitarr, men efter bara nån låt gick
en sträng av. Mannen bakom ProArt sprang då upp på scenen med sin hembyggda
"Björn-Ulvaeus-i-Waterloo-gitarr" var lite för mycket. Att han sedan hade
en självmålad fet "tatuering" på ena armen stärkte nog känslan av att "det
får finnas gränser även i ett rock n roll band". Hursomhelst så sprutade det
gnistor och rökbombsexkrementer över hela scenen. Garfields orgel fick brännmärken
och röken låg tätare på Folkets Hus i Karlstad än vad den nån gång legat i
Lutzen, ens det magiska året 1632.
I Publiken stod
Göteborgspunkarna i Attentat och dom var iallafall impade. Kanske var det
dock detta gig som fick droppen att rinna över för bandets organist. Han slutade
strax. I ett av förbanden denna afton fanns en galen gitarrist. En ung man
som gjorde kullebyttor (med sin gitarr om halsen) ut bland publiken från den
enochenhalv meter höga scenen. Detta var många år innan nån ens tänkt ordet
"Stage Dive". Han hette Thomas
Swenson och Hollywood Indians utbrast kollektivt i ett "honom-skall-vi-ha!"
Så blev det.
Thomas kom alltså in i
bandet och en galen tid började. Han fick en kassett med taskigt inspelade
låtar och uppdraget att lära sig alla låter på tre veckor inför en stor Norgespelning
på Renegat (R.I.P.) i Oslo. Han slet med låtarna och ärligt talat så gick
det kanske inte hela vägen. Men han vägde 25 kg lättare då och hoppade jävligt
mycket på scen (och av scen). Spelning gick hur bra som helst och bandet fick
goda omdömen i norsk press och radio. Aftonposten skrev; "Detta är det bästa
som hänt sedan unionsupplösningen!!!"
Efter en tids snurrande
i landet, bla spelningar med 2:A Sidan(med bla Walle/ Wallinder) så återvände
vi till Norge. Indianerna levde förra gången i Norge efter rockmytens alla
regler och det är ett under att de släpptes in i Norge igen. Bandet fick en
skitkul deal med att spela i Oslo, Bergen, Trondheim och Lilleström tror jag
det var också. I raddan av spelningar ingick Karlstad (Jackos eller Glada
Ankan...?) och Örebro (Vad hette det stället... kan nån skriva ett brev och
hjälpa mig...) efter Norge.
Vad vi inte visste var att det efter denna "turné" skulle vara slut på bandet...
hmm.. Resan upp var ett äventyr... Till Oslo var det väl inga problem men
sen skulle vi till Bergen... Aj aj... Vår tror jag det var och snön hade smält.
Men självklart inte på Hardangervidda... När vi åkt nån kilometer genom en
tunnel och kom ut på andra sidan så var det som i en overklig film. En helt
ny värld. Vinter. Meterhög snö.. Det knarrade under fötterna... Ja ja.. Vi
insåg att vi inte skulle passera Hardangervidda den natten.
Vi hyrde en stuga
i Geilo och där blev det pojktidnings kalas.. say no more notch notch... I
Bergen så hände inte så mycket förutom att vi stängde av Peegs mikrofon och
slogs om vilket scenljus som var häftigast, grälade om det inte gick att sänka
Åkes stärkare och undrade över varför det hängde ett biljardbord i taket.
Det fick vi inget svar på... Ja ja iallafall. Där var det fullt av vackra
rödhåriga tjejer som satte mitt hjärta i brand. En på varje ställe. Men den
jag minns bäst var KariAnne som följde med mig till hotellet efter första
Oslo spelningen. Ja ja glöm henne nu Thomas.
Vad som också var
lite kul var att det var i det närmaste en orgie på ett rum med hela bandet
förutom Nylle och Åke och tre medhavda kamrater från Karlstad. Det stönades
från alla hörn men var och en höll sig till sin dam så inga större skandaler
utspelades.... förutom det som hände på morgonen efter i Åkes hotellrum men
det har jag svurit att inte säga nåt om i DDC så det förblir en hemlighet...
Ja vi hoppar lite. Om avkörda backspeglar säger jag inget. Men det var en
ruggig resa... Nä jag orkar inte skriva mer... men jag antydde att det var
slutet på Indians... Ja som ett litterärt antiklimax...
Nylle meddelade
i bussen på väg till Örebrospelningen att detta var hans sista gig med bandet.
Vi skulle spela på Rockmagasinet, förband till Disneyland After Dark... sedemera
bara DAD. Rockmagasinet var beläget i en gammal skofabrik på Nygatan. Som
numera är rivet. Man gick in genom ett plank. Grusgård. Och så hade de vegetarisk
lunchrestaurang på dagarna. Nylle hade (förhoppningsvis) fel. Det blir ett
gig till i detta nådens år...1998 ... Kul resa till Jäger på Annandan.
Nylle ersattes senare
med Anders Drakenberg. Anders i sin tur på vår Reunion Tour 1989 av Tusse
(som jag inte vet vad han heter på riktigt...) Efter Hollywood Indians fanns
vissa konstellationer med några av HI:s medlemmar. Grupper som "The Calorie
Bunch". Där spelade Per Dahlberg, Thomas Swenson, Per Svedenbring, Johan Zetterquist
gitarr(som målat Indians innersleeve
till Detroit singeln, son till nån annan känd Zetterquist... hmmm.. säger
jag Arvika så kanske ni förstår.. ) och Anders Drakenberg på trummor (senare
The Gathering och All Steal Coaches). Per Dahlberg bildade en kortare tid
Dalberg, som dessutom gjorde ett eget singelsläpp... där gästade Thomas bland
många många andra...
Dalberg fortsatte
i diverse konstellationer och hamnade så småningom i de kända Attentat-rockarnas
sällskap. Denna mix resulterade i ett utmärkt band som vi känner som Ellen
Jamesians. Namnet Ellen Jamesians finner ni förklaring till i boken "The World
According to Garp" ... På deras omslag kan vi finna ett foto med Niklas "Pankan"
Pankinahos son Tom.
Åke hade en
hel radda band med bla Tusse och Mathias Hellberg som hette Detroit Chargers.
Ett annat band var Cracka Park med JT Swenson. Värt att nämna är
också Loss som var en ren Skoghallskonstellation
Linda
McMillan
